fredag, januari 19, 2007

Pa tur med mamma i Guatemala

Med mamma vid min sida sitter jag har i Panajachel vid Atitlan sjon och bloggar lite innan vi ska ta baten over till San Marcos. Folj hennes berattelse pa resedagboken som finns lankad till i hogra spalten. Fran helt overkligt att hon ska komma till helt normalt och sjalvklart att hon finns har hos mig.
Ganget som hon akte med, fyra ungdomar kring 50 ars-strecket och resten pensionarer, tva over 80 ar, ar en glad och harlig grupp som vi sallskapade med den forsta dagen. Har undrat hur de har det, de dar grupperna med gratt har som strosar omkring pa gatorna i Antigua, och nu vet jag.... supermysigt!
Vi var pa macadamiaodling och tittade pa textilier, at god mat och stod i vaxlingskoer. Akte en minibuss som mamma sager att pappa skulle ha vagrat att satta sig i. Spannande att fa se och uppleva allt pa nytt, genom deras iakttagelser.
Gruppen fortsatte igar via marknaden i Chichicastenango till de projekt som JIDCA http://www.jidca.se/ stodjer, och som ar huvudmalet for deras resa. Jag och mamma fortsatte ocksa..... nagra kvarter, till det fantastiska hotellet Panza Verde. Det forsta vi gjorde var att avnjuta chokladpralinerna som lag och vantade pa rummet. Till tonerna av kubansk jazz, presenterad av bl.a. en av medlemmarna fran Buena Vista Social Club, ojojoj.... sa harligt svangigt, at vi sedan en mycket god middag. Maste verkligen leta fram den skivan igen.

fredag, januari 12, 2007

Judith, Snoofy och jag på taket

Fredagmorgon, efter en sen kväll på konserter i en park i närheten. Jag vaknar till tonerna av Katia Cardinal och av att Judith slamrar lite i köket. Hon ordnar med den utlovade frukosten. Och som jag behövde den omtanken inser jag nu så här efteråt. (Man blir som van på nåt vis, och hur är det nu igen det är därhemma?! )Vi tar oss upp på taket, där det finns plats att sitta. Studera stjärnhimlen eller dricka sitt morgonkaffe. Det blåser lite och vi delar på alla fyllda bröd. Jag blir lite nostalgisk och sentimental, filosofisk. Saknar de långa samtalen om allt och ingenting på samma gång. När jag blir påmind om det blir det plötsligt så verkligt och närvarande. Avsked och männsikor långt borta, och de som finns här, snart är det de som är bortom beröring. Ett paket kom till mig, med en randig kofta som jag bär och känner mig så speciell i. "Laughter through tears is my favourite emotion" säger Dolly Parton i en film som jag inte vet vad den heter eller när jag såg den. Men jag håller med.

onsdag, januari 03, 2007