måndag, juli 30, 2007

Ur "intervjublocket", torsdag 26 juli

Jag hänger åter en dag utanför specialdomstolen för terrorism, i väntan på besked av det nya överklagandet. Tänkte, jag skyndar inte. Men kom ändå före de flesta. Demonstrationståg som utgått från fem olika punkter i stán kom sedan indroppandes ett efter ett. Jag börjar känna igen fler ansikten och fler ansikten känner igen mig, med ett leede. Lorenas make (Lorena, Cripdes ordförande som sitter i fängelse) kom fram och presenterades sig. Sa;
- Tack för att du är här.
- Tack.
Sa jag, i brist på ett snabbtänkande huvud. Jag sökte sedan skugga och hamnade bredvid en radiojournalist. 2a frågan; Är du gift eller singel? 5te frågan; Vill du gå ut med mig någon gång?

- Nej tack, jag åker hem snart. Ingen tid, sa jag och svarade i mobilen. - Ingenting har hänt än, hör av mig när det gör det. - Vem är det? Det var advokaten som jag fick skjuts av efter förra överklagandet, då fyra av de tretton fängslade släpptes. Hans 4de fråga; Ska vi gå ut nån kväll?

- Nej tack, men jag hör av mig om jag behöver mer information. Möjligtvis tänker advokaten nu att jag ska bli väldigt tacksam. Till herr journalist och herr advokat vill jag bara säga;

- Nej nej nej, jag är inget kuttersmycke.

Jag sitter på La Ventana, en medel/överklass restaurant i närheten av domstolen, och äter sallad. Jag tog en omväg hit för att gå lite, promenera. Korsade först World Trade Center och sedan, 200 m längre ner - ett kåkstadskvarter. Mitt hjärta stannade nästan. En trång jordig gränd, kantad av små plåtskjul tätt inpå varann. Mitt i överklasshjärtat. Ordentligt undanskuffat och gömt. Ytterligare 200 m längre ner - jag, med min sallad. Jazz ur högtalarna.

Med kvällssolen kom beslutet - de släpps ur fängelsena, alla tretton! Villkorligt. De är fortfarande anklagade för att ha begått terroristiska handlingar. Ännu inte rentvådda. Slaget är vunnit - men inte kriget, som en annan herr advokat sa till de jublande familjerna, vännerna och kollegorna utanför domstolen.

Las Fajitas

Jag gick en sväng runt kvarteret, tänkte - jag går inte till Las Fajitas. Men det var stängt på La T, så jag hamnade på Las Fajitas, den mexikanska restauranten runt hörnet från kontoret till slut ändå. Jag ska bo på kontoret i natt, det är en liten kontoret tribute, ett hej då i förskott. Nästan vecka blir jag ju en sån där som inte är UBVare längre. Sådana personlighetsförändringar har jag sett på nära håll och tro mig - det är ingen vacker syn. All solidaritet som bortblåst. Kontoret är inte som det har varit, som det borde vara. Men det märks inte så mycket på kvällstid, då är det bara jag här. Läskigt?! Kanske lite för jag låste ytterporten, gick in och gick sedan tillbaka ut och kollade att jag verkligen hade låst.

På Fajitas satt jag och tänkte på alla som jag har varit där med. Vänner från Funde den första vändan; Edgar, Rosy, Edith och Rommy tror jag bestämt. Sen med Daniel en av mina första kvällar i San Salvador med UBV, en snabb jobblunch någon gång innan iväg på regionmöte. Med Juan Luis vid ett tillfälle, inte Sandra - inga bra veg alternativ, inte med Tina heller tror jag (julshopping i las Gallerias tills vi gick på knäna) och Karins gourmetgom does not like. Med Juventina innan demokratimässan då jag hastigt och lustigt insåg att jag agerade förkläde, med Armando som jag sen inte såg så mycket mer av. Med Fredrik, vilken genast påminner mig om - du är skyldig mig middag! (Någon förlorade på poker i Río San Juan.) Och så med David som introducerade mig för "Frijoles Borrachos" (berusade bönor) som jag åt även i kväll.

Många minnen som spelas upp i mitt inre just nu. Samtidigt som överraskningarna och vändningarna inte tagit slut. Har tillbringat helgen med Yandi som är sekreterare på CCR, hemma hos hennes morfar och mormor, moster och kusin i San Salvador. Vi dansade Salsa i fredags och på lördagen häng och Simpsons med kusinen 11 år. Alla kottar i salongen skrattade härligt kittlande. En lång helg som det blir när varje minut är medveten. Ett litet helgäventyr på salvadoranska.

torsdag, juli 26, 2007

Inte mitt

Jag har haft middagsbesök av Lin från Holland. Det är lika naturligt härligt att ha middagsbesök här som det är så självklart alla ensamma kvällar. Hon tycker mycket om det. Huset. Säger att hon själv bor i ett Barbie hus. Att hon gärna flyttar in när jag åker hem, från mitt hem.

- När är det du åker?
- När är det jag åker?

Första veckan i september delar vi här, då packar jag ner och hon packar upp. Det jag inte tar med är inte mitt. Huset tar jag inte med.

Lin, hon som får tre kubikmeter lastutrymme i en båt när hon åker hem. Hon som inte fick någon Brittas Mumsiga till efterrätt. "Tiden gick så fort". "Jag glömde bort".

onsdag, juli 25, 2007

Fe

Fe är ett av mina favoritord på spanska - tro, tillit, tillförsikt. En sagofe. Hopp och tro och förhoppning. Önskan, drömmar. Vilja. Jag vet någon som tycker att naturord är de vackraste orden på svenska, hur de låter. Kanske hur läpparna formar sig runt dem. Jag brukar tänka på det ibland. Fjäll. Det är väldigt vackert.
Och till alla mina Christinor - hoppas att jordgubbstårtan smakade så ljuvligt som jag vet att den gör.

måndag, juli 16, 2007

Förälskad

Fan, fan, fan - varför finns där ingen bro?, en luftbro.

Jag skulle springa däröver på lätta ben.

Morgon i mitt älskade hus, med gatuförsäljarnas rop som sällskap. Ligga i hängmattan.

Jobba i fantastiska byar, på det vis som jag vill. Samtala om situationen i landet och om hur bönor kokas på bästa sätt.

Dricka eftermiddagskaffe med momma. Äta sen middag med älskade vänner i Sveas vackra rike. Tala om besök och om det oändliga livets mysterium. Efter träning och bastu, i de bästa av sällskap.

Komma hem, spela sköna låtar, kanske Moneybrother's "De vet ingenting om oss", som just nu. Dansa omkring bland mina färgade rum. Med regnet smattrande på taket.

- Säg, är det nu så mycket begärt?!

fredag, juli 13, 2007

Lunch

- Det är dina färger, sa Viktoria när hon öppnade min blogg häromdán.
- Va?!
- Grönt och orange, det är du!
- *ler* stort och mys från hjärtat.

Jag tycker mycket om grönt och orange..... och en del brunt.... och mina röda träskor.


torsdag, juli 12, 2007

Bienvenid@s!!

Como estoy terminando mis dos años tan lindos con mis querid@s compañer@s del trabajo y mis querid@s amig@s y conocid@s, quería invitarles a visitarme en este sitio de vez en cuando. Mi idea es darles una ventana hacia mi vida en Suecia, y espero que vayan dejando impresiones/comentarios.

Ún abrazo muy fuerte

tisdag, juli 10, 2007

Hon kunde ha fått sängkläder med hästar på


Män!

Det händer det med - men då blir ingen glad.

Har jag gått och blivit revolutionsromantiker?!

När jag på lördag fm tog bussen upp till överklasskvarteret Escalón, vid foten av vulkanen (de säger att den delen av staden ligger väldigt illa till om det verkligen blir ett nytt utbrott), när jag klev av på en annan gata än den som buss 52 - hoteles egentligen ska åka, men inte kom fram på pga att det pågick någon manifestation, "min" manifestation, när jag gick de välkända gatorna där i närheten där Funde låg 2004 - då var mina knän svaga och mitt hjärta slog lite extra ljudligt.
Poliserna stod i klasar i gatuhörnen och jag höll ett krampaktigt tag i axelbandsväskan. Men poliserna var karlar och karlarna såg en kvinna som gick längs gatorna. Inget annat.
Många var det som hade samlats utanför specialdomstolen för antiterrorism. När jag kom fram stod de i en ring och höll varandra i händerna. De hade tänt ett ljus för var och en av de 14 anhållna och de sände sitt stöd till dem genom sin närvaro. Cripdes ordförandes man talade och jag fick blinka bort tårar. Han var indignerad att hans fru och flera med henne behandlas som terrorister i det land för vars folk de arbetar. Det är svårt att värja sig när det kommer från märgen.
Jag valde att gå därifrån ganska snart för att senare komma tillbaka igen när det lugnat ner sig lite, när media åkt därifrån.
Överallt längs gatorna satt och stod människor, från alla delar av El Salvador, i alla åldrar. Mitt hjärta svällde lite till. Stämningen var lugn och tålamodet stort. Detta är människor som vet hur man väntar... och väntar... och väntar... Och jag vet vad jag gör här.
Jag var inte kvar när beskedet kom och jag kunde inte tro det, kan inte tro det, tror inte på det. Tretton av de fjorton anhållna har häktats för terroristiska handlingar, de har förts till fängelsen. Någon har tagit sig vatten över huvudet. Hur ska denna någon ta sig ur det här, avsluta det på ett smidigt sätt? Och vad händer när utrymmet begränsas ändå mer? - Då det du säger inte är sant. Då din verklighet definieras helt och fullt av någon som har all makt. Och då ingen ser vad som händer.

Och det blev ett nytt nyhetsinlägg på latinamerika.nu, hoppas dock på att ändra misstänkta mot anklagade som är mer korrekt.

onsdag, juli 04, 2007

Systerorganisation svartlistad?!

Natten till måndagen tillfångatogs den man (Mario Belloso) som oficiellt anses ha skjutit två polismän under en demonstration utanför San Salvadors nationella (icke privatiserade) universitet, (UES) den 5 juli 2006. Bara några timmar senare ska president Tony Saca (ARENA) landa med sin helikopter i Suchitoto för att inviga den nationella decentraliseringsplanen (läs: privatiseringsplan) av vattnet. Flera sociala organisationer, däribland Cripdes som är en systerorganisation till CCR, samt närmare tjugo byar har slutit upp för att blockera vägen för Saca. Den fredliga vägblockaden slutar i stenkastning från demonstranternas sida och polisen svarar med pepparsprej och skjuter med gummikulor. Kring 20 personer skadas och mellan 9 och 13 personer (beroende på tidning) tas tillfånga. Däribland Cripdes ordförande Lorena Araujo. Samtidigt kablas bilder ut som visar på att polisen, i Bellosos hem, hittat vapen, masker och även banderoller som läser Cripdes, Cordes (ytterligare en systerorganisation till CCR), därmed fastställs en länk mellan Belloso och den demonstration som utfördes i Suchitoto. Polisen beslagtar även en dator hos Belloso som ska visa på detta. Tony Saca lyfter i sin helikopter (en resa på ca 50 min i bil) och talar senare om antiterroristlagen. Ombudskvinnan för mänskliga rättigheter, Beatrice de Carillo, talar i sin tur om politisk show och såpopera och fortsätter att de skyldiga för morden på de två poliserna går fria. Carillo (som slutar sitt uppdrag den 5 juli i år) finns även på plats på förhandlingar för de som anhållits av polisen. De är ännu inte släppta, och i morgon (idag) onsdag, ska en presskonferens hållas i San Salvador där bl.a. CCRs ordförande Isabel Membreño kommer att delta.
Foto: El Mundo

Avslut

Jag hade bestämt mig för att förlänga till januari - och bestämde sen om, vilket betyder att mitt kontrakt med UBV slutar den 8 augusti. Beslutet är färdigt, men det känns fortfarande ganska overkligt. Det där som handlar om att packa ihop huset och livet här och försöka få med hela alltet, inklusive mig själv över Atlanten.
Det är redan nu en grym känsla av nedmontering eftersom såväl Åsa som Fredrik vinkat adjö, och till helgen är det Sandras och Juan Luis´ tur. En epok tar slut. Och en ny tar vid.
Jag har jag blivit ombedd att ta bilder och visa på huset och på staden. Jag har tänkt länge att porträttera CCR och folk jag träffar här lite närmare. Lite sent kanske, men bättre sent... Och jag tror det skulle vara ett fint sätt att knyta ihop säcken på.
Hoppas ni följer med och hoppas ni gör avtryck.

PS. Inga fler grodor, eller andra djur - jag lovar. Måste bara avsluta med att jag haft besök av en skorpion. Jag sprayade den med kackelacksspray och slog ihjäl den med skaftet till sopborsten. End of story.