Mamma och pappa min hämtar mig på Arlanda söndagen den 16 september. Det gör mig glad, så glad! Jag ska få åka bil upp genom Sverige, lyssna på dansbandsmusik (?!) och välja ur godisburken. Landsväg genom inlandet. Låna toalett på nån mack och fika kaffe ur termos. Sittandes på nån träbänk eller en sten vid nåt vattendrag. Kanske, kanske får jag träffa syster min redan då.
Augusti är anonatider. Niña Tomasita har ett anonaträd, det står mellan våra hus. Hon kom och sa till mig att nu är det dax att ta kort på anonas. När de spricker upp är de mogna att plockas, jag fick plocka den här strax efter bilden var tagen. Kanske måste den förvaras i tidningspapper två dagar för att mjukna till. Sen är det gott om man lägger den i kylskåpet så fruktköttet är kallt och gott när den ska ätas. Det går att bryta upp den med händerna. Det är det vit/rosa köttet man äter, det mesta av det sitter runt ganska stora bruna, lite bönformade kärnor. Kärna efter kärna äts av och spottas ut. Med fingrarna eller med sked. Jag äter mycket med fingrarna nu för tiden. Det är mycket smaskigt, och kan varmt rekommenderas. Hädanefter ska jag beställa in svårätna rätter, som kräver fingrars medverkan vid varje middagsdate jag ska på. Anonas smakar för övrigt allra bäst om den delas med en god vän. Som de flesta av godsaker jag vet.
Måste nämna boken Berättelsen om Pi, som jag kommer att tänka på. Den indiske pojken fråntas fingrarnas smakupplevelse när han får lära sig i sitt nya land att det är dåligt bordsskick, eller kanske rent utav snuskigt, minns inte riktigt. Kanske min tolkning. BRA bok som också rekommenderas, om ni inte redan har läst den.
Ok, medger att just här rävsover jag. Men innan och efter; skön skön vila. Efter en hektisk förmiddag på CCR. Igår var jag med på mitt sista månadsmöte med styrelsen och då insåg jag att idén för dagens workshop inte riktigt vad vad jag hade i tanken. Snabba ändringar i går kväll och tidigt i morse. Det var ok, det gick ok. Helt plötsligt felbedömmer jag totalt åt det ena eller andra hållet, endera för enkelt eller för komplicerat. Varje gång är det något. Nu fastnade vi mitt i, och då gäller det att bara låta det bli som det blir. Det går inte att stressa. Så vi hann inte klart, men det stöttes och blöttes det vi hann.
Utifrån våra (svenska) regler och normer för hur man beter sig på en workshop är det här som att ha att göra med en skolklass. Intresserade och engagerade men med myror i baken så det gäller att stimulera medverkan. Blir det för teoretiskt hamnar ögonen på halvstång, av all koncentration. När man tror att de inte lyssnar kommer någon helt oväntat med en lång utläggning eller ställer frågor som vinklar åt ett helt nytt håll. Och mycket och gärna skratt. Högt skratt. Lekarna och vem som sa vad och hur kan diskuteras hela lunchen. Jag blir trött av alla sidospår och all energi som måste in. Och jag blir upplivad, glad av alla påhitt.
I tidig morgonsol, ute på terassen. Lugn andning innan inspirerande planering av workshop.
(Tanken var inte att blicken ska fokusera på de vitlysande fötterna... vet inte riktigt om så är utfallet.)
Det är vad jag är över mina två år i El Salvador. Den 8 augusti slutade mitt kontrakt med UBV, det med CCR och människorna här fortsätter livet ut. Det livet som är mitt. Jag tillbringade dagen på migrationsverket och fick veta att jag nu inte får lämna landet förrän jag gör det för gott. Ingen mer choklad och lyxhotel i Antigua, ingen makadamiakräm till mamma eller moster. Sedan fikade Walter, Mabel och jag Brittas mumsiga med chili som jag hade med mig till kontoret i San Salvador.
Idag var koordinatören Berit här och vi hade slutsamtal med CCR och sedan bara vi två. Det kändes bra, det känns bra och jag kan ärligt och uppriktigt säga; Jag är STOLT och NÖJD. Fan, vilken skön känsla. Jag känner för att dricka sprit och dansa, det är vad jag känner för. Och så känner jag framtiden, nu drar den i mig, den där förändringen som är på väg. Den blåser i mitt hår, det långa - det som visar hur jättelänge jag varit borta. Hur länge jag saknat och varit saknad. När jag blundar är det fjällen jag ser. Vinden som blåser bär en doft av myr.
