Judith, Snoofy och jag på taket

Fredagmorgon, efter en sen kväll på konserter i en park i närheten. Jag vaknar till tonerna av Katia Cardinal och av att Judith slamrar lite i köket. Hon ordnar med den utlovade frukosten. Och som jag behövde den omtanken inser jag nu så här efteråt. (Man blir som van på nåt vis, och hur är det nu igen det är därhemma?! )Vi tar oss upp på taket, där det finns plats att sitta. Studera stjärnhimlen eller dricka sitt morgonkaffe. Det blåser lite och vi delar på alla fyllda bröd. Jag blir lite nostalgisk och sentimental, filosofisk. Saknar de långa samtalen om allt och ingenting på samma gång. När jag blir påmind om det blir det plötsligt så verkligt och närvarande. Avsked och männsikor långt borta, och de som finns här, snart är det de som är bortom beröring. Ett paket kom till mig, med en randig kofta som jag bär och känner mig så speciell i. "Laughter through tears is my favourite emotion" säger Dolly Parton i en film som jag inte vet vad den heter eller när jag såg den. Men jag håller med.