Fler bilder av Alex Peña från "La Caminata II"

Jag blir verkligen glad och peppad av att titta på bilderna från vandringen i julas. De båda vandringarna (2005,2006) rankas högt bland de upplevelser som jag fått vara med om här. Det blir sån närvaro i de där mötena när någon eller något bryter igenom. Det kan handla om det där leendet, eller att tillsammans med grannen med cykelboden sopa upp löven framför huset. Eller någon som börjar prata i väntan på bussen. Under vandringen handlade det om att få tillgång till naturen, de berg som är El Salvador och dess historia, och det som människorna delade med sig av längs vägen, i form av berättelser eller frågor.

Samtidigt upplever jag det ibland som en dragkamp. Hur mycket jag kan öppna och släppa in eftersom jag aldrig vet vem/vad jag ses som, eller de förväntningar eller förutfattade meningarna som finns. Det blir så tydligt ibland, även i mindre sällskap. Svårt att sätta fingret på vad det är, och svårt att förhålla sig till. Men som sagt, så händer det där, det som bryter - det tycker jag om.

Nu är det sen söndagseftermiddag, efter en hel dags brunchande med Åsa och Sandra - just nu på väg hem till sitt i Don Pedro.

Lästips: Förutom Fredriks reportage "I krigets blodiga fotspår" publicerat i nr 3 av nyhetsmagasinet FOKUS, kan jag tipsa om "15 år med fred".

La Caminata II, 26 - 29 dec 2006

Vandringen, hur fantastiskt var det egentligen? Hur skulle det bli i år? Jo, alldeles... alldeles underbart... och svettigt och jobbigt och vackert och starkt. Den här gången var det "endast" de unga killarna från Las Vueltas, och det visade sig att det är de som borde ha all kred för organiseringen av vandringen ifjol med, som satt på flaket till lastbilen som skulle skjutsa oss till startpunkten i La Palma. Vi hann dock inte långt förrän bilen bröt ihop, men istället för att vända tillbaka blev chauffören tillika krigsveteranen René, 35 år, (Henriquez kallad i gerillan) så peppad att han bestämde sig att haka på. Ett snabbt samtal hem; - jo, vi (han och sonen) kommer hem lite senare än tänkt, vi ska gå en vandring här ett par dar..... jorå, vi har ordentligt med kläder med oss, det har vi köpt..... Vi fortsatte ståendes på ett nytt flak, nu 16, istället för 14 starka.

Tre dagar av vandring, mestadels uppför berg kändes det ibland; på grusvägar, mindre stigar och genom majsfält. Under gassande sol och under månljus. Ett mycket uppskattat dopp i floden Sumpul, lägereldar och stärnklara, kalla nätter. Kaffe, pasta, bönor, russin, bröd och mjukost med renkött!

Det var roligt att åter träffa flera av dem som gick i fjol och prata med olika längs med vägen. Om det ena och det andra men också om deras historia, deras anknytning till den väg i gerillans zona 2, som vi höll oss inom. Nya "compas";) för året var bl.a. Fredrik, som med bilder av fotografen Alex, har gjort ett reportage om vandringen. Det kommer publiceras i samhällsmagasinet Fokus, troligtvis nu i januari, så håll ögonen öppna efter det! Spansktalande kan även hålla utkik på http://www.raices.com.sv, där Julia kommer att lägga ut ett reportage inom kort, troligtvis kring datumet för fredsavtalet (skrevs 16 jan 1992).
















Med utsikt mot Honduras, vars gräns vi gick längs med större delen av vandringen. Sista kvällen kom vi fram till La Montañona, ett berg och numera även en by, där gerillan höll till och varifrån bl.a. Radio Venceremos ung. vi besegrar/övervinner sände. Efter kriget delades marken ut till människor som deltagit i gerillan. Den här kvällen samlades veteraner från kriget i byn; det visades film, var dans med "discomovil" och dagen efter en fotbollsturnering. Ett improviserat deltagande av vandringens initiativtagare och med Fredrik i mål. Tyvärr blev det förlust, men kanske lika tur det för klockan hann bli fyra innan vi kom tillbaka ner till Las Vueltas. Därifrån fortsatte vi utifrån kommande, trötta och nöjda, vidare hem till Chalate - inte till fots, utan på pickup flak.

Fler bilder senare, när Alex är klar med dem han tagit.

La Caminata (vandringen), 26-29 december 2005

Mellan jul och nyår gick Göll-Tina, på besök från Managua, jag och tjugo personer till på en vandring mellan Las Pilas i nordvästra delen av länet Chalatenango och Las Vueltas som ligger i centrala Chalatenango. Det var Rosa Candida Alas, sekreterare på CCR, och hennes man Rigoberto som tagit initiativet till vandringen efter önskemål från flera ungdomar i deras by, Las Vueltas. Förutom att vandra i fyra dagar i vacker natur och lära känna nya människor, så var tanken med vandringen i första hand att lära känna Chalatenangos histora. Området var svårt drabbat under kriget och organiseringen i gerillan stark. Många av ungdomarnas föräldrar och/eller släktingar deltog i kriget och en önskan var därför att lära sig mer om sin bakgrund och histora. Efter en samling med presentation av deltagarna och syftet med vandringen delade vi upp oss i skvadroner som vi sedan gick i, till en början i ett fint led. Vi passerade uppodlade marker, mestadels vitkål, gick genom skog och hade utsikt över berg och dalar. Fantastisk vackert. Maten vi hade med oss var en lyxvariant av det de levde på i gerillan; pulvermjölk, kaffe, choklad, socker och ost. Under vägen köpte vi det som behövdes från gårdar vi passerade och vid ett tillfälle fick vi låna hela huset för att laga sopplunch av den höna vi köpt längs vägen. Vi sov under bar himmel efter middag och historieberättande runt elden. Bl.a berättade Rigoberto om hur man genomför en "golpe de mano som är ett plötsligt och överraskande anfall. I det här fallet handlade det om att han tillsammans med två till ur gerillans specialstyrka, barfota och kroppsmålade, smög sig fram mot ett militärläger. En utrustad med ett automatvapen och de andra två med väskor innehållandes handgranater. Jag kan utan tvekan säga att det är den bästa erfarenhet jag har haft hittills i El Salvador och ett minne för livet. Den här vandringen var som ett test kan man säga och planen är nu att göra det till en tradition. Så jag välkomnar varmt de som är intresserade att följa med nästa jul!