Como estoy terminando mis dos años tan lindos con mis querid@s compañer@s del trabajo y mis querid@s amig@s y conocid@s, quería invitarles a visitarme en este sitio de vez en cuando. Mi idea es darles una ventana hacia mi vida en Suecia, y espero que vayan dejando impresiones/comentarios.
Ún abrazo muy fuerte
När jag på lördag fm tog bussen upp till överklasskvarteret Escalón, vid foten av vulkanen (de säger att den delen av staden ligger väldigt illa till om det verkligen blir ett nytt utbrott), när jag klev av på en annan gata än den som buss 52 - hoteles egentligen ska åka, men inte kom fram på pga att det pågick någon manifestation, "min" manifestation, när jag gick de välkända gatorna där i närheten där Funde låg 2004 - då var mina knän svaga och mitt hjärta slog lite extra ljudligt.
Poliserna stod i klasar i gatuhörnen och jag höll ett krampaktigt tag i axelbandsväskan. Men poliserna var karlar och karlarna såg en kvinna som gick längs gatorna. Inget annat.
Många var det som hade samlats utanför specialdomstolen för antiterrorism. När jag kom fram stod de i en ring och höll varandra i händerna. De hade tänt ett ljus för var och en av de 14 anhållna och de sände sitt stöd till dem genom sin närvaro. Cripdes ordförandes man talade och jag fick blinka bort tårar. Han var indignerad att hans fru och flera med henne behandlas som terrorister i det land för vars folk de arbetar. Det är svårt att värja sig när det kommer från märgen.
Jag valde att gå därifrån ganska snart för att senare komma tillbaka igen när det lugnat ner sig lite, när media åkt därifrån.
Överallt längs gatorna satt och stod människor, från alla delar av El Salvador, i alla åldrar. Mitt hjärta svällde lite till. Stämningen var lugn och tålamodet stort. Detta är människor som vet hur man väntar... och väntar... och väntar... Och jag vet vad jag gör här.
Jag var inte kvar när beskedet kom och jag kunde inte tro det, kan inte tro det, tror inte på det. Tretton av de fjorton anhållna har häktats för terroristiska handlingar, de har förts till fängelsen. Någon har tagit sig vatten över huvudet. Hur ska denna någon ta sig ur det här, avsluta det på ett smidigt sätt? Och vad händer när utrymmet begränsas ändå mer? - Då det du säger inte är sant. Då din verklighet definieras helt och fullt av någon som har all makt. Och då ingen ser vad som händer.
Och det blev ett nytt nyhetsinlägg på latinamerika.nu, hoppas dock på att ändra misstänkta mot anklagade som är mer korrekt.
Natten till måndagen tillfångatogs den man (Mario Belloso) som oficiellt anses ha skjutit två polismän under en demonstration utanför San Salvadors nationella (icke privatiserade) universitet, (UES) den 5 juli 2006. Bara några timmar senare ska president Tony Saca (ARENA) landa med sin helikopter i Suchitoto för att inviga den nationella decentraliseringsplanen (läs: privatiseringsplan) av vattnet. Flera sociala organisationer, däribland Cripdes som är en systerorganisation till CCR, samt närmare tjugo byar har slutit upp för att blockera vägen för Saca. Den fredliga vägblockaden slutar i stenkastning från demonstranternas sida och polisen svarar med pepparsprej och skjuter med gummikulor. Kring 20 personer skadas och mellan 9 och 13 personer (beroende på tidning) tas tillfånga. Däribland Cripdes ordförande Lorena Araujo. Samtidigt kablas bilder ut som visar på att polisen, i Bellosos hem, hittat vapen, masker och även banderoller som läser Cripdes, Cordes (ytterligare en systerorganisation till CCR), därmed fastställs en länk mellan Belloso och den demonstration som utfördes i Suchitoto. Polisen beslagtar även en dator hos Belloso som ska visa på detta. Tony Saca lyfter i sin helikopter (en resa på ca 50 min i bil) och talar senare om antiterroristlagen. Ombudskvinnan för mänskliga rättigheter, Beatrice de Carillo, talar i sin tur om politisk show och såpopera och fortsätter att de skyldiga för morden på de två poliserna går fria. Carillo (som slutar sitt uppdrag den 5 juli i år) finns även på plats på förhandlingar för de som anhållits av polisen. De är ännu inte släppta, och i morgon (idag) onsdag, ska en presskonferens hållas i San Salvador där bl.a. CCRs ordförande Isabel Membreño kommer att delta.
Foto: El Mundo
Jag hade bestämt mig för att förlänga till januari - och bestämde sen om, vilket betyder att mitt kontrakt med UBV slutar den 8 augusti.
Beslutet är färdigt, men det känns fortfarande ganska overkligt. Det där som handlar om att packa ihop huset och livet här och försöka få med hela alltet, inklusive mig själv över Atlanten.
Det är redan nu en grym känsla av nedmontering eftersom såväl Åsa som Fredrik vinkat adjö, och till helgen är det Sandras och Juan Luis´ tur. En epok tar slut. Och en ny tar vid.
Jag har jag blivit ombedd att ta bilder och visa på huset och på staden. Jag har tänkt länge att porträttera CCR och folk jag träffar här lite närmare. Lite sent kanske, men bättre sent... Och jag tror det skulle vara ett fint sätt att knyta ihop säcken på.
Hoppas ni följer med och hoppas ni gör avtryck.
PS. Inga fler grodor, eller andra djur - jag lovar. Måste bara avsluta med att jag haft besök av en skorpion. Jag sprayade den med kackelacksspray och slog ihjäl den med skaftet till sopborsten. End of story.
När jag lagt mig den där kvällen då det var öppet hus för grodor hos mig, så hörde jag plötsligt hur någon verkade kämpa borta bland galgarna. Mycket riktigt, när jag tände lampan så såg jag en groda som sprattlandes hoppade ett jätteskutt upp från galgarna mot - ja, oklart. Den försökte få fäste på väggen - för att sedan handfallet falla ner bland kläderna igen. I sista sekunden fick den tag i något och när jag väl fått tag på kameran så satt den och gungade på en galge.
Det är så skönt häng i luften och jag önskar att jag fått det där trådlösa kortet så jag kunde sitta där ute i hängmattan och skriva istället. Där regnet strilar och gör luften tung av grönskande syre. Jag har gått en tur på stán, handlat grönsaker och frukt, och på vägen hem druckit en färsk fruktjuice av apelsin och jordgubb. Väl hemma en mjölkdrink med banan och mörk choklad - importerad marabou. Det börjar utkristalisera sig olika saker som jag verkligen inte vill vara dumsnål med när jag kommer hem - till dessa hör:
Vid lunchen idag var det väldigt osigt. En av männen vid bordet sa - nu har vi iaf fått med oss smaken av maten i hår och kläder, nu fattas det bara att vi fysiskt förtär den, varvid Isabel berättar följande historia:
"En rik man som sitter och äter vid sitt bord irriteras av den fattige man som varje dag kommer och inandas oset och dofterna från maten. Han tillkallar polis som förstår hans irritation och spärrar in den fattige mannen i 4 år, de antal år som han har snikat på dofterna av den rike mannens mat. Till sin förvåning spärrar polisen även in den rike mannen, i samma cell som den fattige. När den rike mannen ifrågasätter detta svarar polisen - det är för att du ska vara närvarande och kunna ta tillbaka de dofter som var dina, när de åter släpps ut."
Historien får mig, något osökt kanske, att tänka på filmen av The Yes Men, har ni inte sett den så rekommenderas den varmt.
