Ur "intervjublocket", torsdag 26 juli

Jag hänger åter en dag utanför specialdomstolen för terrorism, i väntan på besked av det nya överklagandet. Tänkte, jag skyndar inte. Men kom ändå före de flesta. Demonstrationståg som utgått från fem olika punkter i stán kom sedan indroppandes ett efter ett. Jag börjar känna igen fler ansikten och fler ansikten känner igen mig, med ett leede. Lorenas make (Lorena, Cripdes ordförande som sitter i fängelse) kom fram och presenterades sig. Sa;
- Tack för att du är här.
- Tack.
Sa jag, i brist på ett snabbtänkande huvud. Jag sökte sedan skugga och hamnade bredvid en radiojournalist. 2a frågan; Är du gift eller singel? 5te frågan; Vill du gå ut med mig någon gång?

- Nej tack, jag åker hem snart. Ingen tid, sa jag och svarade i mobilen. - Ingenting har hänt än, hör av mig när det gör det. - Vem är det? Det var advokaten som jag fick skjuts av efter förra överklagandet, då fyra av de tretton fängslade släpptes. Hans 4de fråga; Ska vi gå ut nån kväll?

- Nej tack, men jag hör av mig om jag behöver mer information. Möjligtvis tänker advokaten nu att jag ska bli väldigt tacksam. Till herr journalist och herr advokat vill jag bara säga;

- Nej nej nej, jag är inget kuttersmycke.

Jag sitter på La Ventana, en medel/överklass restaurant i närheten av domstolen, och äter sallad. Jag tog en omväg hit för att gå lite, promenera. Korsade först World Trade Center och sedan, 200 m längre ner - ett kåkstadskvarter. Mitt hjärta stannade nästan. En trång jordig gränd, kantad av små plåtskjul tätt inpå varann. Mitt i överklasshjärtat. Ordentligt undanskuffat och gömt. Ytterligare 200 m längre ner - jag, med min sallad. Jazz ur högtalarna.

Med kvällssolen kom beslutet - de släpps ur fängelsena, alla tretton! Villkorligt. De är fortfarande anklagade för att ha begått terroristiska handlingar. Ännu inte rentvådda. Slaget är vunnit - men inte kriget, som en annan herr advokat sa till de jublande familjerna, vännerna och kollegorna utanför domstolen.